Solvår och Sissil i Tanzania
http://sissilsverden.blogspot.com/
http://solvoritanzania.blogspot.com
Tillbaka hemma!
Resan hem gick överlag bra. Även om jag hade en del övervikt. Handbagaget vägde nog över 20 kg och det var lite jobbigt att dra på på flygplatserna. Sedan var det inget bagage till mig när jag anlände till Oslo; istället kom Torgeirs bagage som istället skulle ha varit i Kristiansand där han avslutade sin resa. De skulle skicka hem det till mig på Rådmansgatan när de hittade det. På kvällen dagen efter ringde det och de som körde ut packningen undrade om vi hade en kyrkogård i närheten. Det har vi inte! De visade sig då att de var på Rådmansgatan i Göteborg och inte i Skene. Senare på kvällen kom de till oss och lämnade bagaget.
Jag har haft en del informationsarbete där jag på olika sätt har berättat om bl.a. fattigdom och min tid i Tanzania. Jag var på Örbyskolan och Marks gymnasieskola under en vecka. Dessutom har jag berättat i min egna församling (Örby-Skene) och i Kinna.
Och nu är sommarn här, även om vädret inte har varit så trevligt; typ regn varje dag. Men tja, det är väl vad man brukar kalla "svensk sommar".
Jag vill tacka alla som på olika sätt ha stöttat mig under året som gått. Tack för ekonomiskt stöd, mail, inlägg på bloggen, brev och förbön. Jag uppskattar det verkligen. Tack också för att ni har varit inne här på bloggen och följt min tid i Tanzania. Jag önskar er allt gott ocg Guds rika välsignelse!
Detta får bli det sista inlägget för tiden i Tanzania och tiden på Hald Internasjonale Senter.
Snart hemma!!!
Jag kommer att lämna Tanzania den 23 april på förmiddagen för att åkta till Uganda. I Uganda är jag under en dag för att ha en avslutningskurs med Strømmestiftelsens huvudkontor i Östafrika. Därefter åker jag den 25 april till Norge. Vi lämnar Entebbe (flygplasten i Uganda) klockan 05.10 och efter att ha bytt flyg i Nairobi och Amsterdam kommer jag till Gardemoen utanför Oslo klockan 22.15 på kvällen. Mamma, pappa och min bror Johan kommer och möter mig i Norge och den 26 april åker vi tillsammans till hem till Rådmansgatan i Sverige. Så ser programmet framåt ut.
Nu ska det bli riktigt roligt att komma hem till Sverige och Norge igen. Här kommer en lista på saker jag saknat och kommer att uppskatta att få igen:
- Att duscha i varmvatten, bli ordentligt ren och inte känna sig smutsig redan 10 minuter efter duschen.
- Gräddtårta
- Pajer (både efterättspajer och matpajer)
- Hemmagjord pizza
- Tacos
- Att förstå vad människor runt omkring mig säger.
- Att kunna njuta av naturen utan en massa människor runt mig hela tiden.
- Leverpastej
- Sylt och brunost
- Sitta och se på en engelsk deckare på TV.
- Köra bil
- Fira svenska traditioner på svenskt sätt.
- Vanlig mjölk utan äcklig bismak.
- Att alltid ha sittplats på bussen.
- Att kunna dricka vatten direkt från kranen.
- Att människor kommer (i alla fall hyfsat) i tid till saker.
- Att slippa det eviga trafikkaoset.
- Att det inte tar en evighet att steka en pannkaka (våra spisplattor har inte så hög högsta värme?).
- Djurparker
- Våfflor
- Slippa att den hemska tanzaniska popmusiken spelas non-stop överallt.
- Frisörer som kan klippa.
- De snygga svenska och norska tjejerna.
- Tvättmaskin (och en mamma som förhoppningsvis tvättar åt mig).
- Och så klart vänner, familj och släkt.
De sista två veckorna i Tanzania
Då är min tid i Tanzania så gott som slut för denna gång. Tiden här i Tanzania har gått fort, även om det inte alltid har varit så lätt.
Under de två sista veckorna här har jag och Torgeir haft en del sport med barnen på skolorna. Jag har också haft lite engelska. Det blev sent som jag började med det, men det har i alla fall blivit några lektioner. Jag har bl.a. fått undervisa om apostrofgenitiv ('s och s') och pågående form i imperfekt. En del barn fattar bra det som jag går igenom och har så gott som alla rätt på uppgifterna som de får av mig, medan andra har svårare för det och förstår inte helt principerna. Att jag inte förklarar på kiswahili utan på engelska gör det förståss svårare att förstå. Men jag hoppas att de har fått lära sig något och även förstått behovet av att kunna engelska.
Morgonsamling på en av skolorna.
Ett par bilder från en av engelsklektionerna jag hade.
Jag som engelsklärare.
Staffett i att krypa snabbast under en av idrottslektionerna.
I fredags var det "farwell party" med OCODE:s personal. Det var antagligen sista gången vi såg dem för denna gång i Tanzania. Vi fick bl.a. var sin tanzaniaskjorta från dem efter vi hade ätit en god måltid tillsammans.
Påsk!
Själv var jag i en by som heter Bagamoyo under större delen av påsken. Den ligger vid kusten ca 70 km norr om Dar es Salaam. Jag åkte dit med Kristina Håkansson, en kompis till mig som också är i Tanzania (staden Iringa) som volontär och som nu åker hem till Sverige. I Bagamoyo hade vi tre fina dagar från långfredagen till påskdagen. Mycket av tiden användes vid beachen till sol och bad. På morgonen och eftermiddagen badad vi, men runt lunch fick vi göra annat eftersom det då var lågvatten och skulle man bada fick man gå långt, långt ut på havsbottnen. Vattnet var dock väldigt varmt; så istället för att bli avkyld i vattnet blev man uppvärmd.
På stranden i skymningen.
En av de vanligaste maträtterna här; ris och bönor.
Förutom sol och bad blev det också besök till några ruiner och museum. Ruinerna låg vid en liten by utanför Bagamoyo som heter Kaole. Vi hyrde cyklar och cyklade dit. Det var ruiner från två moskéer; en från 1200-talet och en från 1400-talet. Dessutom var det en massa ruiner från gamla gravar. Vi gick också runt i Bagamoyo och såg på "gamla" hus. När människor pratar om mycket gamla hus här så handlar det om hus som oftast inte är äldre än drygt 100 år. I Sverige tänker vi nog ofta mer tid tillbaks. Bagamoyo var tidigare tyskarnas huvudkvarter i Östafrika när de hade kolonier där, men sedan flyttades huvudkvarteret till Dar es Salaam. Så det finns en del byggnader kvar från den tiden. Staden har också varit centrum för mission i Östafrika. Tidigare var Bagamoyo en viktig stad för handeln med bl.a. slavar, salt och elfenben. Jag var också vid ett kyrktorn där dr. Livingstone låg efter han dött innan han fraktades till Zanzibar och sedan Europa.
Fin havsutsikt.
Kristina vid ruinen från moskén från 1200-talet.
Från hamnen i Bagamoyo.
På påskdagen gick vi på gudstjänst (på swahili) i Anglikanska kyrkan i Bagamoyo för att fira Jesu uppståndelse.
Det var en härlig helg. Det är väldigt skönt att komma bort från Dar; att komma bort från all trafik och alla människor och istället kunna njuta av naturen och av mer frisk och ren luft. Men nu är det inte lång tid kvar här i Tanzania. Framöver blir det en del idrottsundervisning på skolorna. Mycket som sades att vi skulle göra här har inte blivit av; men vi är ju i Afrika och jag har märkt att mycket planeras och sägs att man skall göra, men mycket blir inte gjort...
Regntid
Här kommer lite olika bilder från typ senaste månaden:
Torsdagen den 29 mars var jag på Wet `n` Wild; ett stort badland i utkanten av Dar och jag hade det nästan för mig själv stora delar av dagen.
Massa souvenirer på marknaden Mwenge.
Trängsel för att få plats i dala-dala.
På besök hos vår chef Loitare.
Den 15 mars var Finni, Ingrid och Kari-Anne (går på Fokus-linjen på Hald) inom Dar es Salaam innan de skulle resa över till Zanzibar.
Från mitt födelsedagsfirande på "Steers". Det blev hamburgare, ballonger, födelsedagshatt och tillslut en stor tårta. Riktigt roligt firande! Men 20 år, så vuxen känner jag mig inte...
Cykeltaxi
Från Kunduchi beach.
Bilder från gudstjänst i Anglikanska kyrkan.
Snart är det påsk då vi firar att Jesus övervann döden och det onda när han dog och uppstod. Det är verkligen något att fira!!! Denna bild är från Anglikanska kyrkan.
Fototagning av hjertevennsbarn
Vi började på tisdagen den 13 mars med att ha en samling med alla volontärer på skolorna. Volontärerna är lärare på skolorna som rektorn på varje skola plockar ut och som ska hjälpa OCODE med bl.a. korttagning av hjertevennsbarnen och uppföljning av dem. De fick information om OCODE och Strømmestiftelsen och relationen mellan dessa organisationer. Det fick också veta vad det innebar att vara volontär för OCODE och därefter delade de upp ansvarsområden mellan varandra. De blev också instruktioner angående korttagningen och Loitare visade hur det skulle gå till.
Loitare informerar under volontärsamlingen.
Dagen efter började vi med korttagning. Varje hjertevenn i OCODE har ett speciellt nummer och när vi tar korten så ska det även på kortet vara med en lapp med barnet nummer; detta för att kunna hålla ordning på alla barn. Denna lapp klipps sedan bort från kortet. Jag fick mestadels ta själva korten. Andra kontrollerade att rätt barn kom på bild med rätt nummerlapp och några att barnen såg ordentliga ut på kortet t.ex. hade kläderna på ett ordentligt sätt och att de tittade i kameran.
Jag tar kort av ett hjertevennsbarn.
Juliana, nästa års Act Nower från Tanzania, skriver ner information om ett av barnen.
Dags att ta kort av dessa barn.
Vi började på morgonen med att ta kort på barnen. I början gick det relativt fort eftersom vi tog alla hjertevennsbarnen i en klass och sedan fortsatte med nästa klass. Men efter några dagar var det dags att ta kort på de barn som varit borta när vi varit i klassen första gången. Vi skulle även sätta in nya barn för de barn som varit borta vid både dessa tillfällen. Det tog mer tid och kändes ganska ineffektivt en del gånger. På eftermiddagen efter vi tagit kort på skolorna hade jag och Torgeir i uppgift att lägga in alla korten på datorn, ge varje bild samma namn som numret på bilden och sedan bränna en CD med dagen bilder som back-up. Dagarna var långa; ofta lämnade vi hemmet i gryningen 6.30 och var inte hemma förrän vid skymningen efter 18.30 på kvällen. Så det har varit ganska fullt upp.
Här är jag tillsammans med några av barnen som väntar på att vi ska ta kort av dem.
Chapati behövdes för att fylla på med energi.
Lite av varje...
Då kommer en uppdatering över vad som har hänt i mitt liv sedan turen till norra Tanzania. Under de två första veckorna efter resan har vi haft idrott på skolorna enligt schemat vi hade före resan. Vi gjorde också förarbete inför korttagningen av alla hjertevennsbarn som tillkommit i projektet (en bit över 2000 elever). Vi skrev bl.a. namnet på barnen på baksidan av lappen med deras nummer i projektet som de ska hålla upp på bilden. Detta gjordes för att underlätta arbetet med att ta kort.
Den 1 mars fick jag ett trevlig paket hitskickat från mamma och pappa. Den innehöll en massa gott godis (dumle, rollo och bilar), melodifestivalsbilagan till BT, Bamsetidning och olika utbildningsbroschyrer. Det var verkligen trevligt att få! Några dagar senare kom ett till paket som innehöll Melodifestivalen omgång 2 på DVD. Carro hade varit snäll och spelat in den åt mig. Tack för det Carro! Tycker nog att det var rätt låtar som gick vidare till finalen, men även Jimmy Jansson var helt okej tycker jag... Men när ni läser detta vet ni väl redan hur det gått i finalen. Jag hoppas få se den när jag kommer hem, så avslöja inte resultatet.
Gott godis från Sverige!
Den 3 mars kom några elever och lärare från Rauma folkhøgskole i Molde. På söndagen visade vi dem lite runt i Dar-es-Salaam, bl.a. besökte vi den stora souvenirmarknaden i Dar. På måndagen visade vi runt dem på en av skolorna som vi jobbar på. Dessutom spelade vi norrmän en fotbollsmatch mot ett lag från denna skola. Eleverna från skolan vann klart, men Torgeir avslutade hela matchen med att göra mål så hade "sista målet vinner" gällt hade vi varit vinnare. Men det var nog inte de reglerna som gällde. Matchen varade inte så länge p.g.a. den oerhörda värmen; man blir fort trött. Vi besökte också OCODE:s kontor. Därefter var det Zanzibar som gällde för deras del.
Vi tillsammans med gänget från Rauma folkhøgskola framför OCODE:s kontor.
Den 10 mars blev vi inbjudna på barnkalas till ett av grannbarnen som heter Joseph och som fyllde 11 år. Det var länge sedan jag var på barnkalas sist. Kalaset både började och avslutades med bön som ett av barnen ledde. Precis som det brukar vara hemma på barnkalas bjöds det på tårta. Födelsedagsbarnet blev "matat" med tårta. Sedan fick han mata några av oss gäster. Annars var det mest dans och stoj som gällde...
Jag blir matat av födelsedagsbarnet Joseph.
Full rulle på barnkalaset.
I söndags (11 mars) drog jag till Bahari Beach hotell som ligger vid havet i utkanten av Dar es Salaam. Där skulle det vara Fredkorpsmöte (de som finansierar vårat utbytesprogram). Vi kom dit på lördagskvällen och fick god mat och kunde bada i polen och i havet före natten. För mig var det ritigt lyx att vara på detta hotell; jag fick ett eget dubbelrum för mig själv med aircondition, TV, dusch, sittoa och havsutsikt. Det är skillnad mot hur jag annars bor här i Tanzania. För andra som bor bättre var väl detta boende inte något särskilt, men för mig som jag lever nu så var det väldigt bra. På måndagen var det möte med bl.a. genomgång av en utvärdering av Fredskorpsets arbete. Vi i OCODE drog efter lunch eftersom vi på eftermiddagen skulle träffa en kvinna från Strømmestiftelsen som heter Robina. Hon jobbar på Östafrikas huvudkontor i Kampala, men ska vara här i två veckor. Vi pratade med henne bl.a. om korttagningen som vi ska göra de närmaste veckorna av alla nya hjertevennsbarn. Denna korttagning är det som kommer att vara vårat arbete de närmaste två veckorna.
Safari i Ngorongorokratern
Så på fredagskvällen åt jag och övernattade i en liten by utanför nationalparken. Nästa dag kom safaribilen tidigt på morgonen och hämtade mig. Förutom mig var det ett tyskt par och en amerikansk tjej som var med.
Väl i safariparken började vi med att se på utsikten över kratern från kraterns kant. Det var otroligt vackert. Sedan började resan nedåt. Runt om kratern bor maasaier och vi såg dem gående och valla sina kor. Vid grinden som man ska passera för att komma ned i kratern gick några maasaier runt och sålde bl.a. smycken. Vägen gick brant nedför ned till bottnen av kratern. Vi var inte så länge i kratern, men fick under den tiden se väldigt mycket.
Vyer över kratern.
Snart såg vi en hyena på lånt håll och den kom närmare och närmare; en thomsongasell flyttade på sig när den kom för nära. Vi fortsatte och kom snart till en annan hyena som låg precis vid bilen. Vi stötte också på en stor elefanthanne. Nere i kratern är bara elefanthannar; honorna håller sig runt omkring. Vi såg också många olika antiloper; thomsonsgaseller, grantsgaseller, Cooks hartebeest, strummig gnu och eland.
Grantsgaseller
En mäktig kafferbuffel.
En eland, de största antilopen.
Massa zebror och gnuer.
Cooks hartebeest
Elefanthannarna är stora!
Dagen höjdpunkt var helt klart när vi kom till en stor lejonhanne som låg bara några meter från bilarna. Snart kom även en hona och det var dags för parning. Så har man fått se att lejonen i Ngorongoro ser till att släktet förs vidare. Sedan gick lejonahannen runt och markerade sitt revir på bilarna innan han lade sig ner för vila efter hårt arbete. Lejonhonan fann ro precis framför en av bilarna. Vi såg även fler lejonhannar i parken.
Vi kom till ett hyenbo där en hyena med unge låg i jordhålans öppning. Ett annat rovdjur jag såg var gepard. Det är inte så vanligt att man får se gepard i Ngorongorokratern så där hade jag tur. Dessutom fick vi se en grön mamba slingra sig över vägen, tyvärr var jag för sent framme med kameran. Sedan såg vi en del fåglar bl.a. flamingo och struts.
Hyena
Gepard
Struts
Efter några innehållsrika timmar bar det av upp ur kratern och tillbaka mot Arusha. På söndagen åkte jag tillbaka till Dar es Salaams värme.
Sebror med en av kraterns sjöar i bakgrunden.
Kilimanjaroturen
Entré till Kilimanjaro nationalpark vid Marangu Gate.
Den första dagen mådde jag inte så bra och hade ont i bröstet och funderade på att inte börja vandra. Men det blev att jag gjorde det; jag vill ju pröva att komma upp och annars var det ju en del pengar som skulle vara bortkastade (det mesta av pengarna jag betalat skulle jag inte få tillbaka om jag inte startade).
Efter registrering, hyrande av fjällskor och ficklampa (skulle nog någon annanstans kunna köpa en ficklampa för billigare pris) och lunch började vandringen uppåt. Vi började på ca 1980 meter över havet vid Marangu gate och gick ca 7 km till Mandara Hut som ligger på ca 2700 meter över havet. Uttrycket ?pole, pole? (=sakta) används en massa på Kilimanjaro; p.g.a. den höga höjden skall man ta det så lugnt som möjligt för att ha så stor chans som möjligt att nå toppen. Detta uttryck passade mig utmärkt nu när jag var lite krasslig. Jag kunde med gott samvete gå väldigt långsamt utan att verka klen. Vi vandrade först i regnskog. Där hade vi turen att se en lite antilop (dik-dik?) och ett mungoliknande rovdjur (tyvärr hann vi inte ta några bilder). Efter regnskogen blev det mer fjällskog och naturen började likna den hemma. Det var barrträd fulla med lavar. På eftermiddagen nådde vi Mandara Hut. Där fick vi sova på andra våning i huset där vi åt.
Vandringen började i regnskog...
...sedan kom vi in i fjällskog med träd som hade en massa lavar på sig.
Efter lite pop-corn, kex och varm choklad gick vi en liten promenad till en krater innan det var dags för middag. Middagarna var trerätters varje dag. Först var det soppa som förrätt med bröd eller chapati till. Sedan kom en huvudrätt; första dagen var det t.ex. klyftpotatis, grönsaksröra och kyckling. Till efterrätt fick vi lite frukt.
Kex och varm choklad i Mandara Hut.
När vi skrev in att vi hade kommit till Mandara Hut såg jag att precis före oss hade tio andra norrmän skrivit in sig; vilket sammanträffande! Sedan visade det sig att en av dessa var Marte, en av Act Nowerna från förra året på Hald. Vi hade haft lite kontakt med henne eftersom hon tänkt besöka vårat projekt (vilket inte hade blivit av). Så det var ju ett väldigt sammanträffande att hon var där samtidigt som oss.
Härlig frukost!
Nästa dag var det först frukost bestående av varm choklad, gröt (typ välling), mackor med jordnötssmör, frukt och omelett. Därefter bar det av vidare i först skog och sedan allt öppnare terräng. Träden försvann snart och det blev hedlandskap. Jag mådde bättre denna dag och hoppet ökade för att nå toppen. Efter ett tag såg vi toppen på Kibo (den högsta Kilimanjarotoppen) för första gången under vandringen. Det var snö på toppen, men inte så mycket som jag hade föreställt mig. Närmare oss låg Mawenzi topp (5149 meter över havet), som är en av Kilimanjaros andra två toppar. På vägen åt vi också dagens lunch som vi fått av kocken på morgonen. Luncharna bestod vanligen av ägg, lite frukt, kex, muffins och ett par med mackor som kunde ha pålägg som t.ex. smör och morötter.
Jag i fjällnaturen med topparna Kibo och Mawenzi i bakgrunden.
Bärare på väg mot Horombo Hut.
Utsiktsbilder från Kilimanjaro.
Vi kom till Horombo Hut (3720 meter över havet) på eftermiddagen efter att ha gått ca 11 km. Där fick vi sova i ett eget rum i en liten stuga. Vi hade ganska lugn eftermiddag innan det blev middag för oss. Vi träffade tre trevliga damer från Stavanger. När de hörde att vi inte hade så mycket varma kläder med oss sa de att vi kunde låna av dem eftersom de hade tagit med mer än de hade användning för. Så jag fick låna ullbyxor, mössa, vantar, halsduk, ullsockar och vindtätta byxor. Detta gjorde att jag nästan inte alls frös uppe på Kilimanjaro, men vi kommer till den händelsen senare? är i alla fall väldigt tacksam för att de lånade ut sina kläder till oss! De behövdes.
Jag både utanför och innanför stugan som vi sov i.
Tidigt på morgonen på den tredje dagen kände jag mig dålig och fick gå upp för att spy och få ut saker andra hållet också. Men med lite piller så funkade denna dag relativt bra ändå. Det började med ganska många uppförsbackar och vi passerade sista platsen för påfyllning av vatten före toppen. Naturen ändrade sig från hed till öken. I öknen växte så gott som ingenting (endast några små blommor). Vägen gick mestadels svagt lutande uppför och det var lätt att vandra. Vi kom efter 10 km upp till Kibo Hut (4703 meter över havet); den sista stugan före toppen och som ligger vi foten av Kibotoppen. Vi fick sova i ett hus med en massa andra människor från diverse skilda länder. Efter middag gick vi och lade oss tidigt eftersom vi skulle upp igen runt 23.00 för sista etappen till toppen.
Vandrare på väg mot toppen av Kilimanjaro.
Toppen Kibo med ökenlandskapet i förgrund.
Öken...
En bit efter 23.00 fick vi te och lite kex före vi skulle ge oss iväg i nattmörkret upp mot toppen. Det var en sträcka på 4 km till Uhuru peak, den högsta punkten på Kilimanjaro, men dessa fyra km skulle ta många timmar att avverka? Vid midnatt gav vi oss iväg. Måste poängtera att stjärnhimlen var fantastisk fin! Många hade redan gett sig iväg upp mot toppen, så upp längs fjället såg man tåg av ljus (ficklampor på huvudet) som gick i sicksack mot toppen. Från början skymtade man svagt toppen, men senare såg man bara marken precis framför sig, utan att se något mål. Det blev allt brantare? Jag mådde lite dåligt. Jag funderade flera gånger på att ge upp och vända tillbaka. Det blev att jag allt oftare stannade och vilade. Vi splittrade oss så att assistentguiden och Torgeir gick före upp och jag och guiden gick efter. Jag började använda tiden för att be. Snart gick det bättre för mig att gå uppåt och jag vilade inte så ofta som tidigare. Tillslut kom jag upp på berget och nådde Gillman?s point (5685 meter över havet). Där satt mycket folk. Jag vilade lite innan jag fortsatte i ca 1,5 timmar mot den högsta punkten på berget. Efter Gillman?s point var det inte så brant längre. Det gick lite upp och lite ned. Det hade också blivit snötäckt mark och jag vandrade i spår från tidigare vandrare. Det började också ljusna så att jag såg det vackra berget runt mig.
Den branta vägen upp mot toppen...
Tillslut nådde jag det stora målet; Uhuru peak, 5895 meter över havet, toppen av Kilimanjaro och Afrikas högsta punkt! Jag hade klarat det! Det hade jag inte trott att jag skulle göra några timmar tidigare. Jag kom till toppen ca 6.45 den 22 februari 2007. På toppen var också Torgeir. Jag frös en del om händerna, men annars tycker jag faktiskt att det var okej med kylan. Tack Stavanger-damerna för kläderna! Några bilder togs innan jag började vandra tillbaka nedåt. Det snöbeklädda berget var så vackert i solens ljus! Verkligen en härlig syn!
Kilimanjaroturen
Bevis! Jag och Torgeir på Afrikas högsta punkt; 5 895 meter över havet!!!
Vackra bilder från Kilimanjaro:
Utsikt från Gillmans point.
Kilimanjaroturen
Brant väg som först skulle avverkas uppför och sedan nedför?
Vår guide Tadeus.
Vi lämnade Horombo Hut och gick till Mandara Hut där vi åt lunchen. Sedan var det den sista etappen ned till Marangu Gate och Kilimanjarovandringen hade nått sitt slut. Vi var två trötta killar som satte oss på minibuss och sedan buss till Arusha. På hotellet i Arusha fick vi certifikat av guiden på att vi nått toppen av Kilimanjaro; att vi nått målet med vandringen.
Torgeir och assistentguide.
Jag hade klarat vandringen både upp till och ned från Kilimanjaro. Här tar vandringen på Kilimanjaro slut för mig.
Resa till Arusha
Den 14 februari drog jag och Torgeir tillsammans med Loitare (vår chef och handledare) och hans familj till Arusha, som är en stad i norra Tanzania. Dagarna före avresa hade bestått av hårt arbete med att försöka bli klara med att uppdatera hjertevennslistorna. Vi blev inte riktigt klara, men Neema (den tanzanianska tjejen som förra året var Act Noware på Hald i Norge och som nu har börjat att arbeta i OCODE efter att Petro rest till Uganda) skulle fortsätta med arbetet och Loitare skulle slutföra det när han kom tillbaka. Vi åkte i en buss med stolar som gjorde så att rumpan värkte redan när vi var strax utanför Dar es Salaam (hela resan var på ca 9-10 timmar). Men det gick ganska bra ändå. Vi fick under resan för första gången träffa Loitares fru och son. I Arusha fick vi bo på Annex hotell.
Nästa dag gick jag med Loitare runt i Arusha och såg bl.a. den internationella domstolen för folkmorden i Uganda. Vi åt lunch och besökte stadens stora marknad. Maten förresten har för det mesta i Arusha bestått av ugali/ris med bönor eller fisk eftersom en farlig sjukdom (?Rift Valley?) har spridits sig hos djur här i Tanzania och orsakat dödsfall av människor som ätit köttet från djur som varit smittade. Därför har vi blivit uppmanade att inte äta kött. På eftermiddagen besökte vi en maasaimarknad där det var så gott som bara maasaier som handlade. Jag köpte en ?mgorori waki maasai? d.v.s. en sådan filt som många maasaier går med.
Jag köper en maasaifilt.
Vår chef Loitare i maasaiklädnad.
Från maasaimarknaden.
På fredagen (16 februari) gick vi med Loitare upp på en kulle där vi hade fin utsikt över Arusha. På andra sidan om kullen sträckte sig molnklädda Mount Meru, Tanzanias näst högsta berg, upp mot himlen. Mt Meru syns också vackert från Arusha. På vägen upp gick vi förbi majsåkrar, bananträd och lerhus. Jag tog ett kort på ett av husen där och då kom en gammal dam mot mig med macheten i högsta hugg och sa ?peso? (pengar). Loitare räddade mig som tur var ur denna knipa? Vi besökte också en grundskola på toppen av kullen där Loitare själv hade gått. Vi gick ned en annan väg och kom först till barrskog och sedan ned i regnskog. Upp längs en flod följde vi med en man medan Loitare vilade. Det kändes lite som en regnskogsexpedition? När vi gått en bit längs floden nådde vi målet; ett högt och vackert vattenfall.
Jag sittande på en sten med utsikt över Arusha bakom.
Kortet på huset som damen sa hon ville ha pengar för när hon kom med macheten i högsta hugg.
Vattenfallet
Jag på en sten på floden.
På lördagen gick vi till byn som Loitare kommer ifrån. Vi hälsade på hans mamma. Men där blev inte kiswahilin till nytta eftersom hon inte kan det språket. Hon pratar maasai, språket som maaasaierna pratar mellan sig. Det är så komiskt när maasaierna pratar med varandra för de har ett eeee-ljus som tar ungefär hälften av tiden av deras samtal. Vi byn besökte vi skolan och kyrkan. De hade börjat bygga en ny kyrka för många år sedan, men inte kunnat slutföra p.g.a. brist på pengar. Så nu stod den därhalvfärdig. Därför använde de fortfarande den gamla, betydligt mindre kyrkan.
Platsen där Loitares mamma bor.
Den halvfärdiga kyrkan.
Jag och Loitare framför Mount Meru (4566 m.ö.h.).
Jag och Torgeir bland en massa majsplantor.
På söndagen åkte Loitare hem och vi hade en lugn dag där vi gick på engelsk gudstjänst i Anglikanska kyrkan. Under dagen prövade jag att vila ut inför nästa stora mål; att nå toppen på Kilimanjaro.
Sjukhus och frisör
Sjukhuset
Här är jag på sjukhuset med patientkortet i handen
Nästa dag (torsdag) kändes ögonen nästan helt bra, men så tyckte inte vår chef Loitare att det såg ut som. Han ville att jag skulle hem och vila. Jag protesterade lite eftersom jag inte tyckte jag behövde vila när ögonen kändes näst intill helt bra, men jag gick snart med på att gå hem föra att ”vila” mig och ögonen. Väl hemma ”vilade” jag med att läsa Stortingsmelding 35, för att sedan övergå till datorskrivande, städande av huset och tillslut en joggingtur. På fredagen var jag också hemma eftersom chefen hade sagt åt mig att vara det.
Japp och då kommer vi till frisörbesöket. På fredagseftermiddagen gick jag till en frisör här i Dar. Har inte klippt mig sedan augusti så det var verkligen på tiden… Har dragit ut på att gå till frisören för att jag inte helt litar på att de kan klippa ”mzungos” så att det blir snyggt. Men nu hade håret blivit irriterande långt och om det skulle bli dåligt klippt så behövs de 2,5 månaderna som är kvar för att håret ska hinna växa ut för en klipp i Norge när jag kommer dit.
Jag hade blivit rekommenderad några olika frisörer av en tjej här. Så jag gick till en av dem. Väl där frågade jag om de kunde klippa ”mzungohår”, jajemän var svaret. Han började med att ta fram maskinen och jag förklarade att jag inte ville ha maskin utan bli klippt med sax. Han började klippa och direkt märkte jag att denna kille hade ingen susning om hur man klipper mzungos. Fågade igen om han visste hur man klippte sådant hår som jag hade; jaja, jag han var ju frisör. En kille i salongen som kunde engelska försökte hjälpa till med kommunikationen och höra hur jag ville ha det. Frisören fortsatte klippa, lite här och lite där (med betoning på lite) och lite snett. Jag såg hur ”frisyren” blev allt värre. Hanne, kom och hjälp mig (Hanne är min kusin som är frisör)!!! Jag gick snart från salongen eftersom jag förstod att här kommer det inte bli annat en katastrof till ”frisyr”.
Gick till ett annat av ställena som jag blivit rekommenderad, Royal Prince Salon. Jag var kritiskt och undrade om det skulle bli bättre. Men under klippen blev jag allt mer lugn; jag såg att frisören i alla fall kunde grunderna i hur man klipper ”mzungos”. Han som klippte mig kunde engelska bra och hade varit Sydafrika och arbetat som frisör där. Även om det inte blev den snyggaste frisyren jag har haft så var det betydligt bättre än det såg ut att bli på första stället och helt okej i förhållande till min förväntning. Och det kostade under 20 kronor så det var absolut godkänt för ett sådant pris.
Hos frisören på Royal Prince Salon
Ja, det var lite om livet i det senaste. Ska på onsdag åka till Arusha i norra Tanzania och besöka hemlandsbyn till vår chef Loitare. Han är massai så det blir spännande att se hur det är i hans landsby! Sedan kommer kanske ett av detta halvårets höjdpunkter; vandring till Kilimanjaros topp. En 5-dagarstur som startar 19 februari och 22 februari är datumet då jag, om jag inte blir hindrad av höjdsjuka eller något annat, når toppen. Hoppas det går bra! Det är lite av vad som händer framöver för mig.
Sport på skolorna
Så har vi börjat med sport på skolorna igen. Vi hade ju lite innan jul, men nu ska det bli mer av den varan. Vi har ett schema där vi har 1-3 lektioner med sport varje dag. Vi har olika klasser; från första till sjätte klass. Vi har även en klass där barnen är döva. Lektionernas längd varierar från 30 minuter för de yngsta barnen till 80 minuter för de äldsta.
Några tjejer från dövklassen
Vi hade den första lektionen på torsdagen den 1 februari. Jag hade klass 2 och Torgeir klass 1. Jag skulle ha lekar med barnen. Jag började med lite uppvärmning, vilket funkade okej. Sedan var det lekarnas tur. Jag försökte lära dem en variant av "kom alla mina kycklingar", idioten och en brottningsövning. Inget av det funkade… Efter den lektionen kändes sportsundervisningen väldigt hopplös och jag var inte särskilt sugen på att ha av det.
På fredagen hade vi två nya grupper; en med de äldre barnen på skolan och en med barn från dövklassen. Denna dag gick det bättre att ha sport. Jag hade två stafetter; en vanlig löpstafett och en stafett där barnen skulle springa sicksack mellan varandra. De förstod vad de skulle göra ganska snabbt. Särskilt de döva killarna förstod nästan direkt. Där är det blandade åldrar och de äldre pojkarna förklarade för de yngre. Efter denna dag hade min syn på att ha undervisning ljusnat något.
Bilder från idrottslektioner.
Två bilder från sicksackstafett
Stafett
Straff
Lek, vet inte vad den heter, men ni som kan den förstår nog vilken det är…
Höga hopp
Eftersom barnen inte kan engelska försöker jag att använda kiswahili. Jag kan inte så mycket, men jag försöker använda de ord och den grammatik som jag har lärt mig. Dessutom blir det en hel del kroppsspråk. När det gäller de döva blir det bara kroppsspråk. Men de är vana vid att läsa av andra människors kroppsspråk så det har hittills gått bra. Ibland är också en av deras lärare med och förklarar för dem på teckenspråk efter jag berättat om reglerna för honom. Eftersom barnen ofta inte förstår mina instruktioner har jag förstått att jag endast kan ha lekar med enkel uppbyggnad och enkla regler, även för de äldre barnen.
Vi brukar delar grupperna som vi har i två delar. Jag har ofta lekar med den ena delen och Torgeir har fotboll och ibland någon annan bollsport med den andra delen. Under korta lektioner får barnen ofta bara vara på ena stället medan de under längre lektioner får vara hos oss båda.
Hade också idrott på måndagen. Kom till klassen (årskurs 3) och när läraren sa att barnen skulle ha sport med oss sprang de (flesta) entusiastiskt ut med hög fart till fotbollsplanen. De verkar i alla fall tycka det är skoj med mzungos som lärare och det uppmuntrar. Ett problem som vi har är att det mitt på dagen är så varmt i sanden att barnen inte kan stå på den, knappt ens springa korta sträckor. Det gör att vi måste vara i skuggan under träden och ha idrott. Men det är inte det lättaste att hitta stora ytor under träd som man t.ex. kan spela fotboll på.
En bild på ett av husen som OCODE har renoverat på Temeke Primary School
Ny vattenpump på Temeke
Från klass 1 på Bahati Primary School, de har kiswahili
I söndags var jag på engelsk gudstjänst i Anglikanska kyrkan i centrum. Det var att gå upp ganska tidigt (6.25), för att vara på en söndag, för att komma i god tid till gudstjänsten. Kom en halvtimme för tidigt fram, men här vet man aldrig hur lång tid en resa tar med dala-dala. Gudstjänsten, som började 9.30, var härlig och påminde en hel del om hur det är i kyrkan hemma. Dock var det mycket mer knäböjande, men det gick fint eftersom det var kuddar på golvet i bänkarna som man kunde böja knä på. Det var mässa, alltså nattvard, vilket var på tiden för min del. Det var över två månader sedan senast. Till psalmerna var det orgel. Ohhh, det var flott! Efter nästan fyrande månader med (hemsk) keyboard till sångerna var det riktigt skönt att ha traditionell, äkta orgel.
Anglikanska kyrkan i centrum
